Tre månader på resande fot

Hej kära bloggen!

Det var längesedan vi pratade, bara du och jag. Idag har jag varit på resande fot i TRE månader, förstår du hur länge det är? Tre månader fyllda av äventyr, eufori och glädje men även en del trötthet, orkeslöshet och några tårar. Tre månader där jag gjort massor av helt nya saker, upptäckt nya länder och lärt mig otroligt mycket om mig själv och världen. På tre månader har jag varit i sex olika länder med två olika resekompisar. För det mesta har allt gått över förväntan, jag trodde aldrig att det skulle kännas så lätt och vara så enkelt vara ute på resande fot. Men, det finns en del saker som jag börjar sakna redan nu. Jag saknar veganska fiskpinnar och vegansk ost, såååå mycket. Bara tanken på all veganmat som finns hemma i Sverige gör att det kurrar i magen på mig. Maten som vi åt på Bali var magisk. Ibland när vi sitter och äter ris för tredje gången på en dag tänker jag tillbaka till hamburgaren som vi åt i Ubud. Eller när vi för andra månaden i rad äter vitt bröd med marmelad till frukost varje dag, då saknar jag våra pannkaksfrukostar på Nusa Penida. Annars saknar jag kranvatten något enormt, en så enkel sak som att kunna gå till vilken kran som helst och dricka. Absolut, vi har hittat riktigt bra vatten här och ibland använder vi min vattenrengörare som gör att man kan dricka kranvatten. Men, ingenting är så bekvämt som att gå till kranen och kunna dricka direkt.

När vi ändå pratar om mat: herregud vad jag har fått kämpa under dessa månader för att få mat som jag kan äta. Det är inte alltid lätt att göra sig förstådd och jag har sååå många gånger behövt nästan skrika "NO EGG" för att servitören ska förstå att jag inte kan/vill äta ägg. För det mesta handlar det om att de blir förvirrade, vill hon ha ägg eller inte? Jag kommer ihåg en gång i Cat Ba, när jag ville beställa en baguette utan ägg, majonnäs eller ost. Jag upprepade mig ett flertal gånger och det verkade som servitören lyckades förstå vad jag sa. Men, när mackan väl serverades ser jag att ett tjockt lager majonnäs ligger på brödet. Jag går fram till servitören och frågar om det var majonnäs som jag trodde och han svarar stolt "Yes!". Jag försökte återigen förklara att jag inte kan äta majonnäsen, var på han svarar "you can eat?". Detta var första gången under resans gång som jag höjde rösten rejält. Tillslut löste det sig, men det är periodvis riktigt jobbigt och slitit att äta veganskt i länder där det är svårt att kommunicera. Jag har några gånger tänkt tanken att låta mig själv äta ägg för att försöka underlätta för mig själv och för att få i mig tillräckligt med mat. Men sedan tänker jag på varför jag valt bort vissa produkter och det slutar alltid med att jag inte vill/kan gå tillbaka.

Under resan har i alla fall jag och Hanne behövt bråka och klaga en del med olika människor, något jag inte är van vid. Vi har gång på gång blivit arga eller irriterade över att saker blivit fel eller att människor låtsas förstå vad vi menar men sedan blir det helt fel. Hanne blev som argast när vi var i Vientiane. Vi hade behövt byta boende då vi upptäckt att det kröp en vägglus i Hannes säng. Samma dag som vi skulle lämna Vientiane gick vi tillbaka till vårat gamla boende för att det var sagt att vi skulle få frukost på det boendet. Vi går dit och berättar för han som jobbar i receptionen att vi behövt byta boende p.g.a. vägglöss, men att vi ville ha frukost innan vi skulle skynda till våran buss. Han stod en stund och "tog in" det vi sa innan han beslutade sig för att ringa sin chef. Efter ett långt samtal, där vi flera gånger sagt att vi hade bråttom, la receptionisten på och sa "So, do you want to stay here?". Hanne blev riktigt frustrerad, höjde rösten och skrek "NO, WE WANT BREAKFAST!?!?". Mannen såg förvirrad ut, försökte ta in vad Hanne sa och ringde sin chef IGEN. Vi blev mer och mer otåliga och stressade, då vi hade en buss som inte skulle vänta på oss. Vi försökte förmedla till receptionisten återigen att vi hade bråttom. Efter 20 minuters slit och bråk fick vi våra vita brödskivor och vi hann med bussen! Men, så upprörd har jag aldrig sett Hanne och så frustrerad har Hanne aldrig varit i sitt liv.

Jag och Nemo bråkade inte så mycket med människor på Bali. Men, Nemo hade sina stunder på hon blev irriterad också. För det mesta blev hon arg och frustrerad på turister som helt struntade i att täcka sina axlar och knän vid tempel. Går man till ett tempel så MÅSTE man visa hänsyn och följa reglerna, punkt slut. Vårat sista boende i Jimbaran var också något som också irriterade Nemo. Vi hade bokat ett lyxigt, dyrt boende till våra sista dagar. Vi hade länge längtat efter att få lite lyx och att få en bra service. Men, när vi kommer fram ser vi att boendet är skruttigt och en personal som jobbade i restaurangen var SÅ dålig. Han suckade varje gång man kom till frukosten och det kändes som att man störde honom när man ville be om något. Vi båda störde oss sjukt mycket på hur servicen var, men Nemo var mest irriterad. Att detta var vårat dyraste boende var galet. Servicen på alla andra boenden hade varit SÅ mycket bättre. Vissa dagar försökte vi le mot personalen i restaurangen men det blev aldrig besvarat, så vi satt och var små frustrerade hela frukosten. Bra start på dagen...

Jag tänker väldigt ofta på hur galet det är att jag är ute på denna resa. Att jag inte kommer vara i Sverige på 11 månader (?). Under planeringen av denna resa förstod jag inte hur lång tid 11 månader är, och det är förs nu som jag börjar inse hur pass länge jag kommer vara borta. Dessa tre månader har känts som en evighet och då har jag inte ens varit borta en tredjedel av min resa. Men, vilka fantastiska saker och platser jag har framför mig. OCH vilka fantastiska länder och platser som jag har fått chansen att upptäcka under mina tre månader. Från de kritvita stränderna på Bali, bambuskogarna i Sapa, sockertoppsbergen i Vang Vieng och pagoderna i Bagan, vilka fantastiska månader jag har haft. Gång på gång nyper jag mig själv i armen och tänker "fyfan vilket liv jag lever". Jag är så stolt över mig själv för att jag vågade lämna Sverige och bege mig ut i världen.

Jag är så glad att jag har fått dela dessa tre månader med Nemo och Hanne. Utan dem hade jag aldrig vågat lämnat Sverige. Tack vare dem har jag vågat göra så många nya saker som jag aldrig hade gjort själv. Att dessa människor orkar med mig, när jag fått för lite sömn eller mat och blir sjukt irriterad, är ett under. Tack! Tack för att ni stått/står ut med mig och för att ni gjort mina tre första månader fantastiska. Vem kunde ana att mina största intressen skulle bli att bestiga berg och cykla igenom städer?

Jag kan inte nog säga hur stolt jag är över mig själv. Hur stolt jag är över att jag för första gången i mitt liv varit utan min familj i mer än en vecka. Hur stolt jag är över att jag åkt till helt nya länder med helt nya kulturer. Hur stolt jag är över att jag lever i min dröm och uppfyller allt som jag så länge har planerat. Hur stolt jag är över att dessa tre månader varit mer än allt jag drömt om. Jag älskar livet och jag älskar mig själv. Tack Moa för att du drog med dig själv och Ior ut på denna resa.

Jag är så spänd på framtiden och så taggad på att få spendera ytterligare 8 månader på resande fot. Jag är sååå redo för nya äventyr, nya länder och nya resekompisar!