De galnaste dagarna i mitt liv

Det är svårt att veta hur jag ska börja detta blogginlägg. Min första tanke var att berätta om de fem fantastiska första dagarna vi hade i Nya Zeeland. Men, det inlägget får nog vänta tills allt hinner lägga sig och vi har tid att smälta allt som hänt under de senaste dagarna. Vi kan väl spola tillbaka tiden till i lördags. Jag hade under fredagen lyckats övertala både Rikard och Hanna om att vi skulle hoppa fallskärm, något jag, sedan förra gången, drömt om att få göra igen. Vi lyckades få en tid lördag morgon klockan 7, och nervositeten började direkt synas i Hannas och Rikards ögon. Vi gick och la oss tidigt på fredagen och vaknade vid 6 på lördagsmorgonen. Till skillnad från Australien måste man i Nya Zeeland ringa en timme innan den tänkta hopptiden för att checka av om vädret ser bra ut. Här kan det ske drastiska väderförändringar, så det gäller att vara uppdaterad. När vi ringde bolaget berättade dem att tiden blivit uppskjuten p.g.a. dåligt väder. Efter ytterligare uppringningar slutade det hela med att de tvingades ställa in alla hopp under lördagen, och vi skrev upp oss på söndagens hopp istället. Ett försök att göra något produktivt under en ganska grå och tråkig dag, slutade med att vi storstädade våran älskade bil, Max. Att leva på en sådan liten yta, skapar fort kaos och frågan "Vart har jag lagt ...?" ställs flertal gånger varje gång vi stannar bilen. Efter en rejäl städning hade vi, för tillfället, ganska bra koll på vart alla saker låg. För att fira storstädningen och peppa till inför morgondagens fallskärmshopp passade vi på att gå ut på restaurang och bar (när vi för en gångs skull var i en större stad, Queenstown). Vi åt en fantastiskt god italiensk middag (komiskt va?) och njöt av att få slippa känna oss som skogsmullar i någon timme. När vi skulle lämna restaurangen fick vi skriva upp våra kontaktuppgifter på ett papper, så om någon skulle bli smittad hade man koll på vilka som varit där under vilken tid. Efter restaurangbesöket gick vi till en bar för att ta en efterlängtad öl, vi hann knappt beställa in drickan innan både jag och Hanna fick sms från våra föräldrar, som undrade om vi kunde prata. Våran mysiga utekväll slutade i ett långt samtal och en hel del tårar. Vi fick informationen om att vi skulle börja ställa in oss på att åka tillbaka till Sverige efter våra månader i Nya Zeeland, istället för att fortsätta resa vidare. Vi hade anat det lite innan, men jag hade inte velat inse hur allvarlig situationen verkligen är. Jag hamnade i ett chocktillstånd och blev så besviken på att behöva ändra min drömresa. Lördagskvällen slutade alltså med att vi fick ändra inställning till att åka hem till Sverige under slutet av April. "Det är Nya Zeeland eller Sverige som gäller" sa mamma innan vi la på.

På söndagsmorgonen var det äntligen dags för fallskärmshopp! Vi ringde för att göra en väderkoll, vilket blev godkänt, och packade ihop våra saker. Vi kom till kontoret, betalade för att få bilder och videor och satte oss sedan på en buss som på 45 min skulle ta oss från Queenstown till flygplatsen där flyget väntade på oss. Halvvägs till flygplatsen stannar chauffören till vid sidan av vägen och ringer ett samtal. Det visade sig att det börjat blåsa rejält, vilket gjorde att vi fick vända om och försöka senare igen. Våran plan var att lämna Queenstown direkt efter fallskärmshoppet så vi började fundera på hur vi skulle göra nu när hoppet blev framflyttat. Tillslut insåg vi att det gick att hoppa vid Wanaka, som var vårat nästa stopp. Vi lyckades ändra bokningen till Wanaka och firade med att äta på Nya Zeelands kändaste hamburgerrestaurang, Fergburger. FANTASTISKT goda hamburgare. Mitt i en njutande tugga fick jag återigen ett sms av pappa "kan du prata?". Som ni kanske förstår är det ett dåligt tecken när någon av våra föräldrar skickar det meddelandet. Denna gång hade Nya Zeelands regering gått ut och uppmanat alla resande inom landet att försöka ta sig hem. Mamma och pappa hade hittat ett flyg cirka en vecka senare, som jag och Hanna snabbt bokade. Det gick alltså från att ha inställningen till att komma hem sent i April, till att landa i Sverige inom en vecka. Jag fick panik. Jag vill inte åka hem, jag ska vara borta till Augusti ju, det är det som varit planen i mer än två år. 

Vi försökte njuta av Fergburger's burgare innan vi lämnade Queenstown och åkte mot Wanaka för att ÄNTLIGEN få hoppa vårat efterlängtade fallskärmshopp. En snirklig väg tog oss fram till Skydive Wanaka's kontor. Vi fyllde i ett papper, tittade på instruktionsfilmen och satte på oss all utrustning. Vi var alla SÅ taggade, om ganska nervösa. Tredje gången gillt. Instruktören som satte på Hanna all utrustning var pratglad och frågade hur länge vi varit i Nya Zeeland, svenska som vi är svarade vi ärligt att det är exakt en vecka sedan vi kom hit. Han lämnade oss en stund och kom tillbaka med kvinnan från receptionen. "I'm sorry, but we can't let you skydive", luften gick ur oss totalt. Efter att ha väntat och taggat till i två hela dagar, efter att redan ha fått det inställt två gånger innan. När vi stod MED utrustningen på oss, så nära planet. Det visade sig att det tydligen kommit en ny regel, som ingen av de andra personalen sagt till om, att man måste ha varit i Nya Zeeland i 14 dagar för att få göra aktiviteter. Vi gick tysta tillbaka till Max, hade en knappnål ramlat hade det varit ett skarpt ljud i våran tysthet. Vi lät ännu en dålig nyhet sjunka in och valde sedan att ta vara på den soliga dagen som vi ändå lyckats få. När jag och Hanna planerade våran resa var en av de första bilderna vi såg en bild på #Thatwanakatree. Ett ensamt träd som växer mitt i sjön Wanaka. Vi åkte dit, bytte om till shorts (!!!!) och la oss ner på den steniga stranden. Oj, vad jag njöt av solen och värmen. Efter någon timmes njutande i solen beslutade vi oss för att ta oss till nattens campingplats, Albert Town campground. För 60 kr/pers fick vi den finaste och mysigaste campingplatsen hitintills, precis intill en flod. För att försöka lätta upp humöret lagade vi även en hejdundrande middag, pasta pesto (SOM jag längtat). Vi hamnade ganska snart i matkoma och bestämde oss för att gå och lägga oss tidigt. Det hade varit en ganska intensivdag med många dåliga nyheter och vi var helt slut. "Kan ni ringa oss?" kommer till oss ett flertal gånger från våra föräldrar. Vi tittade alla på varandra och började direkt fundera på vilka dåliga nyheter som nu skulle komma. Det visar sig att Singapore kommer stänga sina gränser helt på tisdag, även för mellanlandningar. Det flyg jag och Hanna precis bokat var, såklart, via Singapore. Vi måste alltså lyckas avboka det flyg som vi PRECIS bokat och hitta ett annat alternativ för att ta oss hem. Mamma och pappa lyckas hitta ett flyg som skulle gå på måndag, alltså dagen efter, via Australien och Thailand. Den flygresan skulle ta 60 (!!) timmar med två mellanlandningar på 16 respektive 18 timmar. Men, detta var den enda chansen att komma hem. Vi befann oss just då i Albert Town och flygplatsen var minst 6 timmars bilresande ifrån oss. Nu ska jag påminna er om att klockan var runt 22 på kvällen, vi låg med matkoma i våran säng och var sekunder ifrån att somna. Efter ett ganska tumultartat samtal med våra föräldrar kom vi fram till att den enda chansen för oss att lämna Nya Zeeland var att under natten köra hela vägen till Christchurch, för att komma med flyget. Våra föräldrar jobbade frenetiskt på hemma i Sverige med att försöka boka biljetterna, medan vi packade ihop Max (våran bil) och gjorde oss redo för 6 timmars nattkörande. Från morgondagens planer att åka hem om en vecka, fick vi nu ändra inställning till att åka hem nästkommande dag.

Vi var helt ensamma ute på vägarna och körde väldigt försiktigt. Vi stannade, bytte förare och tog danspauser för att hålla oss vakna. Rikard lyckades sova under några timmar medan jag och Hanna kämpade för att hålla den andre vaken. Efter 6 timmars körande och 0 timmars sömn ringde våra föräldrar återigen upp oss . Denna gång visade det sig att Australien hade stängt sina gränser HELT. Plus att Thailand hade infört en regel om att man behövde ha ett läkarintyg på att man inte hade covid-19 för att få mellanlanda. "Det verkar som att ni blir fast här ett tag", sa pappa när han ringde upp oss. Vi hade alltså tokkört igenom halva sydön för att ta oss till flygplatsen i hopp om att kunna ta oss hem och gått 24 timmar utan en minuts sömnstund. Vi var slut. Efter att återigen behöva ändra plan åkte vi till en campingplats, 7 på morgonen, för att äntligen få sova. Vi lyckades få nästan fem timmars sömn innan vi tvingade oss själva att vakna, för att inte ställa om dygnet helt. Vid 12 kom nästa smäll. Nu visade det sig att Nya Zeeland inom 48 timmar skulle gå i en total lockdown och att färjorna mellan öarna skulle sluta gå på onsdag. Vi hade samma dag som vi bokade flygbiljetterna som skulle gå efter en vecka, bokat färja till nord ön. Men, denna skulle gå på fredag och färjorna skulle alltså sluta gå på onsdag. Två dagar innan våran planerade dag. God morgon på er också.

Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Vi skulle vara på väg till Sverige just nu, inte hamna i en jäkla lockdown. Vi lyckades iallafall förstå vad som menades med "total lockdown": Stanna hemma på samma ställe under MINST fyra veckor och åk ingen annanstans. Vår första tanke var: VART ska vi ta vägen? Vi har våran bil men den får man enligt reglerna inte sova i, utan vi var tvungna att hitta någonstans att ta vägen. Som tur var hade Hannas familj kontakter som bor i Nya Zeeland och som vänligt nog erbjöd sig att vi fick bo där. Det svåra var bara att de bodde på nord ön, och vi befann oss på syd ön. Vi försökte förstå om färjorna skulle fortsätta gå eller om de skulle sluta samma dag som lockdownen började. Tillslut bestämde vi oss för att lämna våran campingplats i Christchurch för att åka norr ut till Picton, där färjorna skulle gå fram tills onsdag. Vi hoppades på att vi kanske skulle kunna komma med på några av de tidigare båtarna. Vi började köra vid 15-16 tiden och hade ytterligare minst 5 timmars körande framför oss. Ha i åtanke att vi sovit drygt 4 timmar de senaste 48 timmarna. Vi körde hela eftermiddagen och kvällen och kom tillslut fram till färjans kontor vid 22. Såklart hade kontoret stängt och skulle öppnas 6 morgonen efter. Vi fällde ut sängen, försökte sova några timmar till och hoppades på det bästa. I detta läget var jag så nervös att jag mådde illa. Skulle vi inte komma med färjan visste vi inte vad vi skulle göra. Allt hängde på färjan.

Efter 4 timmars sömn, vid 05:00, gick vi upp och ställde oss i kö för att få prata med färjans kontor. Till våran förvåning var kön inte så lång som vi trott, men det var ändå runt 60 personer framför oss. Vi ställde oss i kön, helt tysta. Alla så pass nervösa att vi mådde illa. Det rullade in fler och fler personer, vilket bildade en kö på hundratals människor. Efter en timmes köande öppnade kontoret och de första personerna i kön fick komma in. Vi hade läst på en lapp på dörren att vi som hade en biljett sedan innan, skulle få ställa oss på "stand by" på någon av dagens färjor. Till våran förvåning fick de flesta framför oss plats på dagens första färja. Men, med tanke på allt vi varit med om vågade vi inte hoppas på något. Det gick ytterligare tre timmar utan att vi rörde oss framåt och jag blev mer och mer nervös. Vad gör vi om vi inte kommer med? Vi började prata med en kvinna som stod bakom oss i kön. Hon bodde en timme ifrån Wellington, på nord ön, och frågade om vi ville sova hos henne en natt, OM vi lyckades ta oss över. Efter drygt fyra timmars köande kom det ut en man som sa åt oss alla att lämna kön, då vi alla stod för nära varandra. Han sa att det inte var någon idé att alla stod och köade då färjorna skulle fortsätta gå. Någon från kön skrek ut att det inte var det som stod på deras hemsida, och mannen blev tyst. Vi pratade med kvinnan bakom oss, och tog ett beslut att stå kvar. Vid denna tid hade vi lyckats ta oss nästan längst fram i kön. Samtidigt som mannen stod och pratade kom en kvinna ut från kontoret och lovade att alla som stod långt fram i kön skulle komma med en av dagens färjor. Jag vågade fortfarande inte hoppas, men det lät som goda nyheter. Tillsammans med våran kökompis fick vi gå in till kontoret, tre sällskap i taget, och säga vårat bokningsnummer. Hon gav oss tre biljetter och bad oss köra runt bilen till färjan. Det tog oss flera minuter att inse att vi fick åka med den FÖRSTA färjan. Vi skulle komma över till Nord ön!!!! Vi skulle komma till säkerhet innan hela landet gick ner i lockdown.

Vi och våran kökompis lyckades ta oss över med den första färjan och vi tog emot hennes erbjudande om att få sova hos henne över natten, då vi knappt sovit något på mer än 48 timmar och hade ytterligare 7 timmars körande kvar för att komma till Hannas familjekompisar. På vägen hem till henne stannade vi vid Burger King för att för första gången sedan allt kaos få i oss en riktig måltid, som inte innefattar bröd och pålägg. Mätta och lättade körde vi hem till den vänligaste kvinnan vi mött och när vi väl klev innanför tröskeln till hennes undervåning hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. I vanliga fall hyr hon ut undervåningen så det fanns både kök, tvättmaskin, två sovrum och världens skönaste dusch. Den natten sov vi gott.

Dagen efter drack vi kaffe med Neve, våran skyddsängel, innan vi påbörjade våran sista bilresa innan lockdown. Vid denna tidpunkt började allt kaos vi varit med om komma ikapp och jag började inse hur påfrestande allt varit. Tårarna var ständigt nära. Inom loppet av tre dagar hade vi gått från att behöva åka hem i slutet av April, till om en vecka, till ni måste åka hem imorgon, till "NEJ, ni blir nog fast där i minst fyra veckor till". På tre dagar hade vi kört i 20 timmar. Jag var helt slut. Som tur var har jag världens bästa resekompisar som erbjöd sig att köra hela vägen, och jag kunde för första gången slappna av lite. Vi stannade till och handlade mat och alkohol för att förbereda oss på fyra veckors isolering. När vi kom till matvaruaffären visade det sig att endast en person per hushåll får handla, så Hanna och Rikard fick vänta utanför. De släppte bara in x antal personer åt gången, för att det inte skulle bli fullt i affären. Väl inne förväntades man vara två meter i från varandra och ingen sa ett ord till någon annan. Det var knäpptyst. Folk vågade knappt titta på varandra, som om man kunde bli smittad via ögonkontakt. Sjukaste handlingen i mitt liv. Efter ytterligare några timmars körning kom vi ä n t l i g e n fram till vårat framtida hem.

Familjen vi bor hos är fantastiska och sa redan första dagen åt oss att känna oss som hemma. De har en gigantisk tomt med två hus och ett garage som blivit omgjort till ps4/pingis hörna. Den enorma tomten gör det möjligt för oss att vara ute hur länge vi vill och vi har stora ytor att röra oss på. Vi försöker hitta på olika aktiviteter för att hålla oss sysselsatta och för att inte bli allt för galna. Vi är ute på skogspromenader, tränar, kollar på film, målar i ritböcker och tittar på tv. Vi är idag inne på dag 4 och har än så länge inte gjort varandra galna, men det kanske kommer.

Vi hörs när vi överlevt några fler dagar!