Dykmecka och veganparadis i FIlippinerna

På nyårsdagen fick vi skjuts från vårat boende i Panglao ner till hamnen i Bohol, där en riktigt skumpig båtresa väntade oss. Framme i Dumaguete tog vi en taxi till en annan hamn där en bilfärja gick ifrån. Precis innan vi ska lämna hamnen drar ett regnoväder in som gör oss alla blöta och bidrog till en hel del vågor. Båtfärjan tog oss till ön Cebu, där en chaufför väntade på oss för att ta oss till dykmeckat Moalboal. Moalboal ligger på sydvästra Cebu och den huvudsakliga anledningen till varför man åker hit är just för att dyka, vilket vi dessvärre inte kunde p.g.a en matförgiftning. Till min stora förvåning var Moalboal inte bara ett dykmecka utan även ett veganparadis. Ett ställe, Shaka, erbjöd fantastiska smoothiebowls och gott kaffe. Smooth Cafe hade en, nästan, helvegansk meny. Tyvärr hade de problem med att man inte kunde beställa mer än hälften av menyn, men det som fanns var otroligt gott. På restaurangen Venz fick jag för första gången testa vegansk filippinsk mat, en aubergine adobo. Att säga att jag njöt under våra dagar här är en underdrift.

Moalboal har p.g.a. en tidigare orkan nästan inga stränder. Det går att hitta små strandsnuttar längs kusten, men paradisstränderna är som sagt förstörda. Vi lyckades dock hitta några strandsnuttar där vi låg i solen och läste. En bit utanför en av stränderna finns det nästan alltid ett stort stim av sardiner. Vi satte såklart på oss våra cyklop och simmade ut. Det var ett riktigt stort stim som rörde sig i pulserande mönster. Väldigt roligt att simma runt i och omringas av alla små fiskar. Vi fick även några fina solnedgångar från den lilla strandsnutten.

Förutom sitt sardinstim är Moalboal känt för något som kallas för canyoneering. Man får skjuts upp till en bergstopp, promenerar längs berget (både upp och ner) och kommer sedan fram till en flod. Floden är huvudsyftet med aktiviteten. Det är i floden som resten av vandringen utförs, med blandade hopp och rutschkanor. För adrenalinsökarna finns det hopp på 10-12 meter rakt ner i floden, men det stod vi över. För oss räckte det med baklängesrutchkanorna och de hopp som krävdes för att kunna fortsätta framåt. Vi hade bokat med företaget Icanyon som satte ihop en grupp på 35 personer. Vi skulle alla vänta på varandra och väl uppe på toppen, redo att börja promenera, fick vi vänta i 20 minuter för att resterande grupp skulle komma. Väl tillbaka återstod en lång väntan till, då det inte fanns sittplatser till alla. Vi fick då sitta och kolla på när den första gruppen åt lunch och vänta på våran tur. När vi hade väntat i 20 minuter och den första gruppen inte ens fått sin mat, fick det vara nog och vi bad om att få åka tillbaka till vårat boende för en lunch, vid halv fem tiden. Jag rekommenderar verkligen canyoneering, vilket var en fantastiskt häftig upplevelse. Men, gör det med ett annat företag.

Mer än så hann vi inte med under våra fyra dagar i Moalboal. Mamma och pappa blev matförgiftade under våran sista dag, så den blev väldigt lugn. Moalboal bjöd på fantastisk mat, rolig snorkling och mysiga, lugna dagar. Från Moalboal tog vi oss till Coron, Palawan, där vi spenderar våra sista dagar tillsammans.