Tre helt skilda städer i Vietnam

Vi är tillbaka i Vietnam! Det land som för mer än en månad sen tog våra hjärtan med storm. Det land som i två veckor bjöd på en blandad natur med otroligt vackra landskap. Att få avsluta min och Hannes resa i Vietnam känns fantastiskt. Två veckor till att utforska detta vackra land. Under dessa två veckor vill vi se fyra olika städer och i skrivande stund har vi precis anlänt till vårat sista stopp. Men, jag tänker att vi spolar tillbaka tiden lite och börjar med vårat första stopp, Ho Chi Minh-staden. Vi flög från Yangon till Ho Chi Minh där vi skulle sova i tre nätter. Våran Ho Chi Minh upplevelse började sådär... Vi hade, som alltid, bokat boende i förväg och när vi blev avsläppta av våran taxichaufför förstod vi inte vart boendet låg. Taxin körde iväg och där stod vi, mitt på Bùi Viện Walking street och letade efter vårat hostel. Jag visade adressen till en servitris som pekade in mot en smal gränd mellan två barer. Vi gick igenom gränden, där helt vanliga människor satt och diskade, tittade på tv eller små pratade, och längst, längst in i gränden låg vårat boende Alley House. Vi gick in och möttes av ett tomt, trångt rum. Efter att vi försökt få kontakt med ägaren utan svar, hittade vi en vietnamesisk tjej som inte kunde engelska, och försökte fråga om vi kunde checka in. Hon ringde något samtal och sedan kom en suckande kvinna ner från övervåningen. "You need to pay now" var det första hon sa till oss. Vi blev båda två ganska tagna över hur allt hade gått till och stod ett tag och funderade på att byta boende direkt. Men, vi gick upp till vårat rum för att ta en titt och blev ännu mer chockade. Vi kom fram till ett litet, litet rum där två våningssängar stod. En tjej hade spritt ut sina saker runt om i rummet då hon bott på samma boende i ett år, och längst in låg ett trångt badrum. Det var som att kliva in i någons personliga rum och den säng vi skulle ha hade väldigt äckliga och gamla lakan. Jag och Hanne tittade på varandra och funderade länge på om vi skulle gå därifrån, allt kändes riktigt konstig. Men, vi bad ägaren byta lakan och stannade kvar på boendet. Så ja, Alley House är inget som vi rekommenderar.

Vi försökte spendera så mycket av våran tid ute för att slippa vara på vårat boende. Vi bodde väldigt centralt, vilket var positivt! Precis utanför vårat hostel låg som sagt Bùi Viện Walking street, Ho Chi Minhs Khao San road. Dagtid var vägen ganska lugn men på kvällarna öppnades barerna, musiken höjdes och människorna kom fram. Otroligt att alla barer spelar olika musik och liksom försöker överrösta varandra, galet att folk orkar sitta på ett ställe och stå ut med musiken. Men, vägen var riktigt cool och inte lika intensiv som Khao San road.

Under dagarna gick vi mest runt i staden. Jag fascineras väldigt över hur mycket julpynt som dykt upp. Jag har aldrig varit utomlands under jul och tänkte väl att julen inte riktigt firades i Asien, men julpynt är i alla fall något som det finns gott om. Vi gick förbi en kyrka som hade pyntats rejält och vid ett köpcentrum hölls det på att pyntas också. Jag uppskattar deras försök att få fram lite julstämning, vilket annars är ganska svårt när det är palmer och 30 grader. Jag och Hanne kollar på julkalendern varje morgon, lyssnar på julmusik och kollar in allt pynt, så lite julstämning får vi i alla fall.

En eftermiddag hade vi bestämt oss för att ta en drink på en av Ho Chi Minhs rooftop barer (Tack Mamma!). I väntan på att baren skulle öppna satte vi oss på en bänk vid en närliggande park. Efter en liten stund kom två tjejer fram till oss och berättade att det gärna vill öva på att prata engelska och undrade om vi skulle kunna tänka oss att prata med dem en stund. En stund visade sig bli nästan två timmar. Vi fick reda på massor om Vietnam, fick lära oss lite vietnamesiska och fick berätta lite om Sverige. Det som förvånade oss mest var synen på kvinnor och traditioner. Ho Chi Minh är för oss en väldigt modern stad och jag fick känslan av att staden är utvecklad och människorna utbildade. Men, tjejerna berättade att deras föräldrar förbjudit dem för att "skaffa" pojkvän då det skulle förstöra deras studier. Föräldrarna förväntar sig däremot att tjejerna skulle gifta sig innan 25, sedan skaffa barn och sedan hjälpa föräldrarna. Detta är tydligen ett väldigt vanligt tankesätt i Vietnam, vilket förvånade mig att landet fortfarande har kvar denna syn. En av tjejerna berättade att hon inspireras av europeiska kvinnor som är så självständiga och lever sina egna liv. Efter nästan två timmar var det dags för oss att säga hejdå och sedan bege oss till Chill skybar för en drink och en fantastisk utsikt. Jag har saknat storstäder lite och att få se Ho Chi Minh ovan ifrån, med alla höghus, var så mysigt!

Under våran sista dag i Ho Chi Minh gjorde vi en utflykt till Cu Chi tunnlarna. Cu chi-tunnlarna är ett omfattande nätverk av underjordiska tunnlar som grävdes under Vietnamkriget. Tunnlarna användes som gömställe för de vietnamesiska soldaterna och fungerade bl.a. som kommunikations- och försörjningsvägar, sjukhus och mat/vapen förvaring. Under våran utflykt fick vi en guidad tur runt området. Det finns mycket bevarat från krigstiden och Hanne fick testa att gå ner i en tunnel, som var i ursprungsstorleken, otroligt liten. "Termitbot" nedanför är ett luftrör, vietnameserna skapade dessa för att få ner luft till tunnlarna och valde att forma de som termitbon för att amerikanerna inte skulle förstå att det var luftröret. Avslutningsvis fick vi prova att krypa igenom en tunnelsträcka på 50 meter. Otroligt trångt att ta sig fram och väldigt varmt. Som tur var hade det installerats lampor i tunnlarna så att man såg vart man skulle gå, men dessa lampor fanns inte förr så det måste ha varit helt becksvart.

Maten i Ho Chi Minh var över förväntan! Jag hittade "Vicolo1" som hade jättegod vegansk pizza och sedan åt vi mest våra efterlängtade Banh Mih. Älskar Vietnam och deras baguetter! Vi testade även banh bao, steamed buns, med sötpotatisfyllning. En luftig bulle fylld med en slät kräm. Förvånansvärt goda!

Efter tre nätter tog vi bussen vidare mot Mui Ne, för att ÄNTLIGEN få lite sol och bad igen. Vi hade bokat ett tält på LongSon backpacker paradise. Ja ni läste rätt, vi bodde i ett tält på stranden! LongSon låg en bit utanför Mui Ne centrum, så vi spenderade nästan all vår tid på boendet men det var helt okej med oss då det fanns en privat strand. Vi fick äntligen chansen att få steka i solen, hoppa i vågorna och bara ta det lugnt. Fantastiskt skönt, jättekul att få campa och så mysigt boende! Eller ja, boendet drivs av både anställda och volontärer, volontärerna är fantastiska och gör verkligen hela stället, medan de anställda inte riktigt har någon koll. Det enda negativa med LongSon var att deras mat var både dyr och dålig, jag åt mängder av pommes under våran vistelse mest för att det var lite billigare och smakade okej.

En eftermiddag tog vi den lokala bussen, som gick precis utanför boendet, och åkte ner till Mui Ne's kända röda sanddynor. Mui Ne är mest känt för sina stränder men även för att det finns två stora områden med både röda och vita sanddynor. Vi valde att åka till de röda då de kändes mer annorlunda än de vita. Bussen stannade mitt i centrum med byn på ena sidan och sanddynorna på andra sidan, väldigt coolt att sanddynorna låg så nära centrum. Vi spenderade nästan två timmar vid dynorna, glidandes ner för backarna, fotandes och njöt av solnedgången. Det gick runt några kvinnor som försökte sälja stjärtlappsliknande-bitar som man kunde använda för att åka nerför dynorna. Vi valde att åka på fötterna istället, för en stund kände vi oss som små barn igen. Riktigt rolig upplevelse och roligt med en aktivitet som skiljer sig så från allt annat vi gjort. Så fort man klev av bussen kändes som att man kommit till en gigantisk öken och helt lämnat den bebodda staden.

Efter några sandiga dagar i Mui Ne var våran plan att åka till Da Nang. Vi hade bokat boende och skulle bara boka buss till Da Nang via vårat boende. Till våran förvåning visade det sig att det inte gick någon buss till Da Nang utan att bussen endast gick till Hoi An, platsen vi skulle till efter Da Nang. Flera volontärer berättade att det egentligen är smartare att åka till Hoi An först och sedan till Da Nang, så vi blev lite ställda då vi hade bokat ett boende som inte gick att avboka. Vi började tänka om och beslutade oss för att det bästa vore att åka till Hoi An först och sedan till Da Nang. Så vi lånade receptionens telefon och försökte ringa till vårat bokade boende. Efter att vi provat ett flertal olika nummer kom vi fram och lyckades göra oss förstådda. När vi lyckats ändra våra boenden var det bara att boka buss till Hoi An. En 17 timmars lång bussresa med så mycket krångel och ovisshet var det som väntade oss. När vi bokade bussen fick vi ingen biljett, vilket direkt gjorde oss oroliga då vi ALLTID fått biljett tidigare. Men, boendet insisterade på att det inte skulle behövas så vi litade på dem. Vi skulle bli upphämtade mellan 12:30-13:30 och 13:40 rullade bussen in och vi klev på. Bussen var full av vietnameser och busschauffören kunde inte ett ord engelska, han viftade med händerna och skickade oss längst bak i bussen. Lyxigt nog fick vi tre liggande säten för oss själva och njöt av att kunna sträcka ut oss. Denna buss varade dock bara 3 av våra 17 timmar, sedan väntade ett bussbyte i Nha Trang. Vi klev av bussen och försökte fråga busschauffören vart vi skulle gå, då vi inte hade fått någon information. Chauffören hänvisade oss till två motorcyklar som skulle skjutsa oss OCH all våran packning till busskontoret. När jag satt bakom den äldre mannen på motorcykeln var jag så stressad. Han skulle lätt ha kunnat kört iväg mig någon annanstans eller så kunde vi krockat då den äldre mannen körde riktigt dåligt. Men, vi kom fram till busskontoret och fick vänta i ovisshet i 1 1/2 timme. Tillslut kom en liten buss och skjutsade oss till en större buss som skulle ta oss till Hoi An. Även på denna buss var det bara vietnameser och chauffören kunde inte ett enda ord engelska. Under våra resterande timmar sov vi i kanske 2 timmar och vaknade varje gång bussen stannade för att kolla om det var då vi skulle gå av. Men chauffören sa till i god tid innan vi skulle gå av så det var ingen fara. En tuff bussresa senare kom vi fram till mitt efterlängtade Hoi An.

Hoi An är en av Vietnams äldsta städer och finns med på UNESCOS världsarvslista. Staden har kvar byggnader och vägar från 1500- till 1800-talet. Hit åker man för att se ett välbevarat exempel på en sydostasiatisk handelshamn. Staden påminner mig väldigt mycket om Venedig med sina smala gränder, gamla hus och att staden kretsar kring en flod. Jag spenderade mycket tid med att bara promenera runt på gatorna tittande på alla byggnader. Det var även väldigt mysigt att sitta vid floden och titta på alla människor, på floden och bara iaktta världen. Staden är full med lyktor som hänger vid vägarna, på restauranger och på båtarna. Så otroligt vackert.

 Den vackra staden blev nästan ännu vackrare när solen gått ner och det blev mörkt. Hoi An känns som en stad som kommer till liv på kvällarna, människorna kommer fram, lyktorna tänds och det infinner sig ett lugn hos alla. Staden är väldigt romantisk och trots alla människor är det alltid en lugn stämning. På kvällarna beger sig många ut på en kort båttur på floden. Det säljs även små lyckoljus, tända ljus i små färgglada former, som man långsamt ska släppa ner på floden. Vattnet fylls med små lyckoljus och färgglada båtar medan gatorna får ljus från alla lyktor. En kille stod vid en restaurang och sjöng så vi satte oss utanför och njöt av musiken och utsikten. Galet vackert.

Hoi An är även känt för sin mat och det finns ett flertal maträtter som har sitt ursprung i denna stad. Jag testade Cao Lau, en typ av nudelrätt med grönsaker. Cao Lau var riktigt gott och nudlarna var till skillnad från risnudlar riktigt tjocka och hade bra tuggmotstånd. Jag har även hittat min absoluta favorit banh mi här i Hoi An, "Phi Banh Mi"! En baguette med avokado, tofu, grönsaker och egengjord chilisås. FANTASTISK! Tror att jag köpte fyra stycken på två dagar. Är man inte sugen på vietnamesisk mat fanns det väldigt många veganska restauranger i Hoi An! Jag åt en väldigt god gröt med frukt på Rosie´s Café, som annars hade flera olika veganska alternativ. Positivt överraskad över hur bra veganutbud det var i Hoi An.

Det blev några riktigt intensiva dagar med få dagar på flera ställen. Men, jag tycker ändå att det blev bra. Det kändes som att vi hann med det mesta vi ville göra i alla städer och jag gillar blandningen vi fick under dessa dagar. Vi har nu kommit fram till vårat sista stopp, Da Nang. Vi har än så länge inga stora planer så vi får se vad vi hittar på.

Vi hörs!

Tre månader på resande fot

Hej kära bloggen!

Det var längesedan vi pratade, bara du och jag. Idag har jag varit på resande fot i TRE månader, förstår du hur länge det är? Tre månader fyllda av äventyr, eufori och glädje men även en del trötthet, orkeslöshet och några tårar. Tre månader där jag gjort massor av helt nya saker, upptäckt nya länder och lärt mig otroligt mycket om mig själv och världen. På tre månader har jag varit i sex olika länder med två olika resekompisar. För det mesta har allt gått över förväntan, jag trodde aldrig att det skulle kännas så lätt och vara så enkelt vara ute på resande fot. Men, det finns en del saker som jag börjar sakna redan nu. Jag saknar veganska fiskpinnar och vegansk ost, såååå mycket. Bara tanken på all veganmat som finns hemma i Sverige gör att det kurrar i magen på mig. Maten som vi åt på Bali var magisk. Ibland när vi sitter och äter ris för tredje gången på en dag tänker jag tillbaka till hamburgaren som vi åt i Ubud. Eller när vi för andra månaden i rad äter vitt bröd med marmelad till frukost varje dag, då saknar jag våra pannkaksfrukostar på Nusa Penida. Annars saknar jag kranvatten något enormt, en så enkel sak som att kunna gå till vilken kran som helst och dricka. Absolut, vi har hittat riktigt bra vatten här och ibland använder vi min vattenrengörare som gör att man kan dricka kranvatten. Men, ingenting är så bekvämt som att gå till kranen och kunna dricka direkt.

När vi ändå pratar om mat: herregud vad jag har fått kämpa under dessa månader för att få mat som jag kan äta. Det är inte alltid lätt att göra sig förstådd och jag har sååå många gånger behövt nästan skrika "NO EGG" för att servitören ska förstå att jag inte kan/vill äta ägg. För det mesta handlar det om att de blir förvirrade, vill hon ha ägg eller inte? Jag kommer ihåg en gång i Cat Ba, när jag ville beställa en baguette utan ägg, majonnäs eller ost. Jag upprepade mig ett flertal gånger och det verkade som servitören lyckades förstå vad jag sa. Men, när mackan väl serverades ser jag att ett tjockt lager majonnäs ligger på brödet. Jag går fram till servitören och frågar om det var majonnäs som jag trodde och han svarar stolt "Yes!". Jag försökte återigen förklara att jag inte kan äta majonnäsen, var på han svarar "you can eat?". Detta var första gången under resans gång som jag höjde rösten rejält. Tillslut löste det sig, men det är periodvis riktigt jobbigt och slitit att äta veganskt i länder där det är svårt att kommunicera. Jag har några gånger tänkt tanken att låta mig själv äta ägg för att försöka underlätta för mig själv och för att få i mig tillräckligt med mat. Men sedan tänker jag på varför jag valt bort vissa produkter och det slutar alltid med att jag inte vill/kan gå tillbaka.

Under resan har i alla fall jag och Hanne behövt bråka och klaga en del med olika människor, något jag inte är van vid. Vi har gång på gång blivit arga eller irriterade över att saker blivit fel eller att människor låtsas förstå vad vi menar men sedan blir det helt fel. Hanne blev som argast när vi var i Vientiane. Vi hade behövt byta boende då vi upptäckt att det kröp en vägglus i Hannes säng. Samma dag som vi skulle lämna Vientiane gick vi tillbaka till vårat gamla boende för att det var sagt att vi skulle få frukost på det boendet. Vi går dit och berättar för han som jobbar i receptionen att vi behövt byta boende p.g.a. vägglöss, men att vi ville ha frukost innan vi skulle skynda till våran buss. Han stod en stund och "tog in" det vi sa innan han beslutade sig för att ringa sin chef. Efter ett långt samtal, där vi flera gånger sagt att vi hade bråttom, la receptionisten på och sa "So, do you want to stay here?". Hanne blev riktigt frustrerad, höjde rösten och skrek "NO, WE WANT BREAKFAST!?!?". Mannen såg förvirrad ut, försökte ta in vad Hanne sa och ringde sin chef IGEN. Vi blev mer och mer otåliga och stressade, då vi hade en buss som inte skulle vänta på oss. Vi försökte förmedla till receptionisten återigen att vi hade bråttom. Efter 20 minuters slit och bråk fick vi våra vita brödskivor och vi hann med bussen! Men, så upprörd har jag aldrig sett Hanne och så frustrerad har Hanne aldrig varit i sitt liv.

Jag och Nemo bråkade inte så mycket med människor på Bali. Men, Nemo hade sina stunder på hon blev irriterad också. För det mesta blev hon arg och frustrerad på turister som helt struntade i att täcka sina axlar och knän vid tempel. Går man till ett tempel så MÅSTE man visa hänsyn och följa reglerna, punkt slut. Vårat sista boende i Jimbaran var också något som också irriterade Nemo. Vi hade bokat ett lyxigt, dyrt boende till våra sista dagar. Vi hade länge längtat efter att få lite lyx och att få en bra service. Men, när vi kommer fram ser vi att boendet är skruttigt och en personal som jobbade i restaurangen var SÅ dålig. Han suckade varje gång man kom till frukosten och det kändes som att man störde honom när man ville be om något. Vi båda störde oss sjukt mycket på hur servicen var, men Nemo var mest irriterad. Att detta var vårat dyraste boende var galet. Servicen på alla andra boenden hade varit SÅ mycket bättre. Vissa dagar försökte vi le mot personalen i restaurangen men det blev aldrig besvarat, så vi satt och var små frustrerade hela frukosten. Bra start på dagen...

Jag tänker väldigt ofta på hur galet det är att jag är ute på denna resa. Att jag inte kommer vara i Sverige på 11 månader (?). Under planeringen av denna resa förstod jag inte hur lång tid 11 månader är, och det är förs nu som jag börjar inse hur pass länge jag kommer vara borta. Dessa tre månader har känts som en evighet och då har jag inte ens varit borta en tredjedel av min resa. Men, vilka fantastiska saker och platser jag har framför mig. OCH vilka fantastiska länder och platser som jag har fått chansen att upptäcka under mina tre månader. Från de kritvita stränderna på Bali, bambuskogarna i Sapa, sockertoppsbergen i Vang Vieng och pagoderna i Bagan, vilka fantastiska månader jag har haft. Gång på gång nyper jag mig själv i armen och tänker "fyfan vilket liv jag lever". Jag är så stolt över mig själv för att jag vågade lämna Sverige och bege mig ut i världen.

Jag är så glad att jag har fått dela dessa tre månader med Nemo och Hanne. Utan dem hade jag aldrig vågat lämnat Sverige. Tack vare dem har jag vågat göra så många nya saker som jag aldrig hade gjort själv. Att dessa människor orkar med mig, när jag fått för lite sömn eller mat och blir sjukt irriterad, är ett under. Tack! Tack för att ni stått/står ut med mig och för att ni gjort mina tre första månader fantastiska. Vem kunde ana att mina största intressen skulle bli att bestiga berg och cykla igenom städer?

Jag kan inte nog säga hur stolt jag är över mig själv. Hur stolt jag är över att jag för första gången i mitt liv varit utan min familj i mer än en vecka. Hur stolt jag är över att jag åkt till helt nya länder med helt nya kulturer. Hur stolt jag är över att jag lever i min dröm och uppfyller allt som jag så länge har planerat. Hur stolt jag är över att dessa tre månader varit mer än allt jag drömt om. Jag älskar livet och jag älskar mig själv. Tack Moa för att du drog med dig själv och Ior ut på denna resa.

Jag är så spänd på framtiden och så taggad på att få spendera ytterligare 8 månader på resande fot. Jag är sååå redo för nya äventyr, nya länder och nya resekompisar!

Sammanfattning av Myanmar

Veckorna innan vi skulle åka till Myanmar var vi båda riktigt nervösa. Ett helt nytt land med en befolkning som varit isolerade under en riktigt lång tid. Människor som kämpat för sina rättigheter och som krigat för att få samma möjlighet som alla andra. Vi var spända på att få ta del av kulturen i Myanmar och för att upptäcka ett land som för bara några år sen öppnat upp sig för turister. Jag måste erkänna att våra förväntningar inte var så höga. Vi åkte med inställningen att landet skulle vara rätt kaotiskt, invånarna tillbakadragna och miljön ganska smutsig. Men, så glad jag är över att säga att våra förväntningar inte stämde. Vi landade i staden Mandalay, en stad som överraskade oss rejält. Vi blev bemötta på ett fantastisk sett av lokalbefolkningen och staden var inte alls smutsig utan riktigt fin. Av de platser vi besökte blev Mandalay min favoritstad. Jag tror att lite har att göra med att det var vårat första möte med Myanmar och att vi blev så positivt överraskade. Mandalay kändes som en lugn och strukturerad storstad och bjöd på en mängd sevärdheter. Att staden bjöd på två av mina absoluta favoritsolnedgångar drar inte ner betyget.

För er som, precis som oss, inte vet så mycket om Myanmar men har planer på att åka hit kommer här lite tips om saker som är bra att veta och platser som är värda att besöka. Mitt första tips är att klä sig "rätt". Vi upplevde att sättet vi blev bemötta på varierade något otroligt beroende på vilka kläder vi hade på oss. Hade vi shorts fick vi ständiga blickar och konstiga kommentarer ropade till oss. Hade vi däremot klädsel som täckte både axlar och knän blev vi väl bemötta, fick leenden och glädjande blickar. Självklart får man ha på sig vad man vill, men för oss var det skönt att försöka passa in lite och på samma sätt respektera deras kultur. Så tips ett är att klä sig i kläder som täcker både axlar och knän.

Något som överraskade oss och som kanske är bra att veta är att det i Myanmar är högertrafik men att man sitter på höger sida och kör. När landet var en brittisk koloni infördes vänstertrafik och man körde under många år på vänster sida. 1970 bestämdes det att trafiken skulle ändras till högertrafik (ingen vet varför).  Sedan dess har man kört på höger sida, men bilarna som importeras kommer oftast från Japan som har vänstertrafik. Där av kommer dessa spännande trafikregler. 

Under 12 dagar, i tre städer, hann vi med en hel del aktiviteter. Vi har samlat ihop topp tre av våra favoritaktiviteter. På första plats kommer Mandalay Hill, i Mandalay. Hela våran eftermiddag/kväll vid Mandalay Hill var fantastisk. Det började med att vi tog av oss skorna och långsamt klättrade upp för trapporna som skulle ta oss upp till bergets topp och Su Taung Pyae Pagoda. Väl uppe möttes vi av en fantastiskt vacker, guldig pagoda som var täckt av små speglar som glittrade av solens strålar. När solen sakta gick ner blev himlen vackrare och vackrare. På vägen ner från toppen fick vi skåda en solnedgång, där himlen blev starkt röd, som gav oss båda gåshud. Verkligen värt att spendera en eftermiddag och kväll vid detta berg.

Våran andra favoritaktivitet i Myanmar var våran luftballongs-tur i Bagan. Vi hade sett bilder på luftballongerna och alla hundratals tempel som finns i Bagan och bestämde oss för att detta var ett MÅSTE. Och vi hade så rätt. Luftballongen lyfte tidigt på morgonen och vi fick bevittna hur solen gick upp. Himlen blev ljusare och fylldes med ballonger som långsamt flög över staden med tusentals pagoder. Detta var första gången som vi åkte luftballong och jag är sååå glad att vi gjorde det. Riktigt häftig upplevelse och en perfekt stad att flyga över.

Våran tredje aktivitet är faktiskt i Bagan den också. Vi har fått upp ett intresse för att hyra cyklar och cykla runt i olika städer. Bagan var en fantastisk stad att cykla i och vi hyrde faktiskt cyklar två dagar. Under våra cykelturer cyklade vi runt bland alla tusentals tempel och pagoder, genom små byar och på stora bilvägar. Oftast hade vi en satt destination, men många gånger hamnade vi på lite villovägar och hamnade någon annanstans. Båda dagarna fick vi cykla tillbaka i becksvart mörker, vilket var en upplevelse det också. Men, att cykla vid pagoderna dagtid blev min favorit.

Något som vi  märkte under våra dagar i Myanmar är att folk ofta går runt och tuggar på något rött, som senare spottas ut på marken. Efter en snabb googling visade det sig att det är något som kallas paan. Paan är en blandning med betelblad och areca nötter, som tuggas för sina stimulerande och psykoaktiva effekter. Paan har visat sig öka risken för cancer och muncancer är en av de största cancer-sorterna i Myanmar. Att tugga paan är en väldigt gammal tradition i Myanmar, men då forskning visat hur dåligt det är försöker makthavarna stoppa användningen. Något som vi också märkte var hur närgångna kompisar är i en kompisrelation, vilket är annorlunda jämfört med de andra länderna vi varit i. Vi har ofta märkt att andra asiatiska länder generellt väldigt sällan visar kärlek emot varandra, gosar eller kramas osv. Men, i Myanmar var kulturen helt annorlunda. Flera gånger såg vi kompisar stå och kramas, klänga på varandra och massera/hålla varandras händer. Intressant hur det kan skilja sig så mellan länderna.

Våra dagar i Myanmar var väldigt intressanta och lärorika. Det var väldigt roligt att få ta del av landets landskap, sevärdheter och kultur. Under perioder hade vi lite problem med kulturskillnaderna och det faktum att landet varit öppet för turism under en sån kort period. Det blev väldigt intensivt att konstant ha ögon på sig, att ha människor runt sig som skriker och det kändes som att vi jämt och ständigt var i centrum. Såhär i efterhand är jag väldigt stolt över oss och glad över att vi vågade åka till Myanmar. Ett väldigt vackert land, med ett fruktansvärt jobbigt förflutet. Fina Myanmar med sin glada befolkning. Tack för besöket!